Aldrig ett ansvar, alltid ett alternativ

Jag har stannat upp lite de sista månaderna i vikt nedgång, jag vet att detta ska hända men i mitt huvud så pågår det ett frekvent mumlande och frågande.

-Tänk om jag inte går ner mer?

– Vad gör jag för fel?

– Tänk om jag inte går ner mer?

– Vad gör jag för fel?

Frågor som är så dumma att jag blir arg på mig själv!

Jag är så trött och ledsen över hur jag känner att jag ska bete mig! Jag är så trött på att vara glad, energisk, tacksam. Ja tacksam känner jag att alla runt omkring mig nästan kräver av mig.

Jag önskar jag fick hjälp att gå ner i vikt, hur lyckades du få en operation? Du är så snygg nu, mitt fläsk hänger, det är så jobbigt att träffa dig för du är så snygg nu ”skratt” nej jag menar inte så, du ska väl inte gå ner mer nu? Du är väldigt smal nu, mår du bra nu? Har du inga problem kroppsligt? Hur går det med ätandet? Tränar du du mer nu? Har du mycket hud som hänger, kommer du att få ta bort huden? Du är så FÖRÄNDRAD nu?!

Det har slutat med att jag håller ALLA på armslängds avstånd nu, jag är så trött på frågorna och på att vara så djävla TACKSAM hela tiden. Jag är så TRÖTT på ifrågasättandet på hur jag fick min operation. Och inte att tala om hur snygg och förändrad mitt utseende är nu. Jag är trött på alla nu!

Gud vad deprimerat detta inlägg blev.. Men jag har ingen annanstans att få ur mig detta och det är så förbannat ledsamt.

De enda två som vet hur jag mår, är dem jag inte vågar vara arg sur ledsen på, för jag är rädd att de lämnar mig, så jag ljuger för mig själv och stannar kvar i relation som jag vill ska förändras för rädslan att de ska lämna mig.

Alltid ett alternativ aldrig ett ansvar, går runt i mitt huvud. Jag är i 53-års åldern och fortfarande rädd att jag inte duger som jag är, pinsamt men sant. Eller så är jag bara så deprimerad just nu över att de personer som var mina ”vänner” alla har tagit avstånd från mig och jag vet inte varför. Vad har jag gjort för fel? För nu måste det väl vara jag? Alla de få kan ju plötsligt inte tycka samma?

Visst jag dricker inte längre, jag har ändrat min livsstil till ett lugnare tempo, jag har slutat med det fackliga nästan helt och de andra uppdragen är så få att jag hinner inte lära känna personerna omkring dem lika snabbt.